Team cia – Canine in Action

Ni har gett mig ett mål för 2015

the-next-lassie-dag-4jpg

the-next-lassie-tisdag
Bilderna har inget med texten att göra, förutom att de är två av de fantastiska deltagarna i The next Lassie.

Nu är MyDOG över för den här gången, redan på vägen hem började det kännas tomt. Tänk att det är ett år kvar till nästa gång?

Tur att det är sommar och massor av hundträning mellan gångerna, så man slipper längta ihjäl sig här hemma 😉

Detta året var jag ju på MyDOG i form av fotograf för Hundspektra och det blev faktiskt något annat än när man går som besökare. Plötsligt fick jag en helt annan inblick i framförallt talangtävlingen The next Lassie. Innan har jag kikat på något bidrag och sen svävat vidare mot shopping och hundmys i montrarna.

Jag är väldigt glad över den erfarenhet det gav mig att sitta vid sidan av finalringen och se alla fina bidrag. Allt från välkomponerade freestylenummer i proffsklass till familjehundar som kom in med sina förare och visade hur härligt det kan vara att ha en hund som ”bara” är ens bästa vän och en högst älskad familjemedlem.

På något vis glömmer man nästan detta när man är så inne i att träna och prestera hela tiden. Jag ser dagligen suveräna hundtränare på min instagram och facebook som är ute och tränar på höga nivåer, tävlar varannan helg osv. Min egen tanke med nästa hund är att ”det ska bli min tränings och tävlingshund eftersom kineserna inte är så träningshungriga på det som jag önskar”. Vilken konstig grej egentligen? Vad hände med att köpa hund för att få en älskad familjemedlem?

Självklart kommer min nästa hund bli älskad, den kommer få ett överflöd av mys och kärlek. Men ändå finns tanken på prestation där, redan innan den ens är född.

Något som gjorde mig extra glad under The next Lassie var de hundarna som hade en egen vilja. De hundarna som inte gjorde exakt som husse/matte sa. Tänk att våga gå upp på scenen inför alla dessa människor och ha roligt med din hund utan att den är en lydnadschampion? Hatten av för er! Ni gjorde de perfekta numren lite grå i jämförelse.

Ibland vågar jag knappt gå ut på stan med mina hundar ibland.. ”Tänk om det inte skulle sköta sig oklanderligt”?!
Jag önskar att jag kunde strunta i alla andra och bara gå upp på scenen med mina hundar och ha roligt, utan att behöva prestera världsbäst.

Det blir min läxa under året, att bli modigare och våga att inte vara perfekt, att gå upp på scenen och ha roligt med mina hundar utan press om att vara perfekt.

Till er som ställde upp på The next Lassie och inte lyckades med precis det som ni tänkt, ett STORT TACK!
Ni har fått mig att tänka och uppskatta det jag har. Man måste inte vara bäst eller ha ett klockrent freestylenummer för att ha roligt med sin hund.

Det viktigaste och bästa med hund är att veta att de alltid finns där och är dina bästa vänner, vad som än händer!

Tillägg:
Detta är ingen kritik mot de som tävlar och tränar regelbundet med sina hundar. Detta handlar enbart om min egen prestationsångest som gör att jag måste vara perfekt för att våga utföra mina drömmar.

Lämna ett svar